micaelasruta

Jag har alltid tyckt att jag varit en väldigt bra mamma till Max. Han har alltid varit väldigt snäll och lätt att ha att göra med. Därför trodde jag också att jag skulle klara av två barn bra. Speciellt nu när det visat sig att Minna också, hittills åtminstone, är ett väldigt lätt barn.

Men så fel man kan ha. Jag klarar inte det här bra alls. Psykiskt alltså, "arbetsmässigt" går det bra.
Dagen idag va väldigt bra tills 16.00 nån gång. Bröt ihop totalt och satt och storgrät i soffan i 40 minuter med Minna fastklistrad vid tutten, medan Max fortsatte att skrattandes kasta Duplo och vattenflaska på oss. Om och om igen, oavsett vad jag sa.
Ju längre jag grät desto mer påverkad blev dock Max av det och tillslut började tårarna rinna på honom också. Han grät inte ordentligt men läppen ryckte och han såg rädd ut. Fick mig ju inte att må bättre direkt... Minna hade precis fått nog av mat så jag kunde lägga ifrån mig henne för att krama Max men han kröp in under skrivbordet och gömde sig. Snacka om att känna sig värdelös!!!
Gick in i köket för att snyta mig och då kom han in så vi kunde kramas och pussas lite.

Frustrationen över att inte kunna göra något annat än att säga nej, vilket bara möts med skratt eller en sur blick och en ny duplo-bit som flyger genom luften, medan jag sitter och ammar är enorm.

Jag kanske är för svag för två barn.